onsdag 9 oktober 2013

Objektifiering?

Den här texten är en något omarbetad version av en gammal trådstart

Först vill jag börja med att definiera begreppet. Min definition kommer innefatta hur objektifiering vanligen används, men samtidigt sätta in det i ett system som gör att det går att hantera på nya sätt. Vanligtvis brukar objektet definieras i förhållande till ett subjekt, dvs en observatör som fäller omdömen. Det här skulle dock innebära att vi inte kan fälla omdömen utan att objektifiera, vilket leder oss till någon slags värderelativistisk tomrum. Därför har jag lagt till ännu en dimension till min definition:

Objektifiering betyder att göra någon till objekt. Mer specifikt, att göra den mentala bilden av någon till objekt. Motsatsförhållandet till detta är att man ser människor som aktörer. Man skulle kunna säga att objektifiering innebär att den mentala bilden av någon rör sig åt vänster på följande skala:

=========================
objekt<-----------||----------->aktör
=========================

Aktörer agerar, objekt reagerar

Aktörer är alltid ansvariga för den situation de befinner sig i. Objekt är aldrig ansvariga för den situation de befinner sig i.

Aktörer bedöms för sina prestationer. Objekt bedöms för sina egenskaper.

Man måste förstås vara en aktör för att kunna vara ett subjekt, men aktörer gör mer än att fälla omdömen.



Hur fungerar då den här objektifieringen i praktiken, bland människor? En fråga på vägen kan vara vad det innebär att vara söt.

Det mest tydliga fallet av hur människor objektifieras är barn. Ingen förväntar sig att barn ska klara sig själva, utan istället känner vi instinktivt hur vi vill ta hand om dem. Att vi känner som vi gör inför barn har att göra med vår psykologiska reaktion på barnets barnlika egenskaper, vilka kan sammanfattas med begreppet neoteny, eller barnlikhet. Man kan även notera att domesticerade djur har mer barnlika drag än sina vilda motsvarigheter. I ett sovjetiskt experiment reproducerade man hela domesticeringsprocessen med rävar, där man valde efter kriterierna låg aggressivitet och rädsla. På köpet fick man utseendeförändringar som gav rävarna mer ”valplika” drag.

När det kommer till människor, har vi större likhet med våra barn än vad andra människoapor har, men desto mer intressant i sammanhanget är den stora skillnaden mellan kvinnor och män rent utseendemässigt. Mindre kroppsbehåring, ljusare röst och generellt "mjukare" drag gör att kvinnor har lättare för att trigga våra beskyddarinstinkter. Det här ger att vi troligtvis, rent instinktivt, dras mot att objektifiera kvinnor till en högre grad än män.

En intressant detalj här är gråtande. Kvinnor har annorlunda tårproduktion och smalare tårkanaler, vilket gör att tårar lättare spiller över. Det finns även andra dokumenterade skillnader, vilka sammanfattas i den här artikeln. Människan är det enda djur som gråter på det sätt vi gör, vilket förmodligen har utvecklats som en form av instinktivt rop på hjälp – då vi även har en förhöjd  förmåga att samarbeta för att överleva.


Att gråta öppet är dock ett väldigt bra sätt att signalera svaghet, vilket går emot det taktiska ”hederskodex” som var nödvändigt för att forntida män skulle kunna försvara sitt revir. Män som gråter öppet är därför något som de flesta män rent instinktivt avskyr. Den här instinkten är förmodligen densamma som när en stor portion av mäns aversion mot homosexuella: En man som inte bryr sig om att uppvisa ett hårt yttre är ett hot mot gruppen.



Det är en aning "luddigt" att föreställa sig en samhällsstruktur som ett objektifierande subjekt, men jag tror tankesättet kan ha en viss användning. Om man intar ett slags intersubjektivt perspektiv, kan man försöka utröna ifall det finns några generella tendenser hos summan av alla individuella subjekt.

Möjligheten för människan att verkligen förstå andra individer som subjekt är begränsad till ungefär 150 personer. Folk utanför denna sociala sfär ter sig betydligt mer abstrakta i sin "subjektivitet". Alla människor ser en överväldigande majoritet av alla andra människor som objekt, vilket borde leda oss till att vår intersubjektiva bild av exempelvis "kvinnor", "män" eller "svenska folket" är extremt objektifierande. Det är sedan denna intersubjektiva bild som förmedlas till våra kollektiva institutioner genom demokratin.

Som resultat av detta skulle jag vilja påstå att de flesta av oss är extremt objektifierade, av både offentliga och ”privata” byråkratier. Dessa ger oss färdiga formler för hur vi ska lösa alla våra problem och hur vi ska leva våra liv, vilket inskränker både vår intellektuella och fysiska autonomi. Jag tror dock att män lider mest av det här, eftersom vi förmodligen har ett större psykologiskt behov av att gå vår egen väg och att skapa något för eftervärlden. Hur många kvinnor kände sig exempelvis spirituellt berörda av Fight Club?

Jämför detta med sexuell objektifiering via porr och reklam, som görs på grund av att det är en väldigt snabb väg in i vårt undermedvetna. På samma sätt kan barn (och till viss del kvinnor) användas närhelst man vill samla in pengar eller driva igenom politiska saker. Den här typen av objektifiering skiljer sig också från när instinkter och "fördomar" påverkar vårt sociala liv.



Slutligen kommer även frågan ifall en mer vardaglig ”objektifiering” verkligen är något som kan arbetas bort genom förändring av ”strukturer” och ”normer”, och i så fall, vore det ens önskvärt. Vill kvinnor i gemen verkligen ha större ansvar för vad de gör av sina liv? Kollar jag på vad feminister i regel kämpar för, skulle jag gissa på motsatsen.

Något jag starkt misstänker, är att mycket tjat om "objektifiering" handlar om motstånd mot ideal man själv råkar ligga en bit ifrån. Som sagt är ju "subjektet" den som iaktar och utvärderar, så ifall inte konceptet "aktör" finns i ens tankevärld, blir alla fall av iaktagelse och utvärdering synonymt med objektifiering. Det verkliga målet här är moralisk relativism, med personliga tillkortakommanden och konflikträdsla som främsta motivation. Kvinnor som blir upprörda för att de inte når upp till vissa sexuella ideal. Eller snarare, eftersom det ofta klagas på reklam och liknande; att de blir påminda om att de inte når upp till vissa sexuella ideal. Visserligen kan reklam vara problematisk, men jag tror man måste skilja mellan nämnda fenomen och de kvinnor som lider av att få sin kapacitet till självständighet undervärderad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar