torsdag 24 oktober 2013

Konservatismens dialektiska analfabetism

Dialektik är ett sätt att betrakta samhällelig debatt, samt dess utveckling. Det hela startar med att man har en tes, som representerar status quo i folks uppfattning. Denna tes är med nödvändighet imperfekt, vilket ger upphov till en antites. Antitesen består av de relevanta observationer som tycks motsäga tesen. Från konflikt och förening och en massa tjaffs fram och tillbaka mellan tes och antites föds sedan syntesen; den nya uppdaterade världsbilden.

Problemet med konservatismen är att den inte verkar ha begripit den här processen. Den är inte proaktiv, vilket gör att vi ständigt har en glidning av den politiska jämvikten. Ser man på det dialektiskt så hamnar alltid antitesen till vänster om status quo, eftersom konservativa aldrig producerar någon egen antites. Det är ungefär som att ställa upp i dragkamp, men vägra luta sig, för att man är såpass bekväm på den punkten man vid tillfället råkar stå.  Man spelar hela tiden på vänsterns villkor, i deras begreppsvärld, och har därför fullt sjå med att försvara sig.

Ett exempel för att demonstrera processen kan dras ur feminism. Från Radish Magazine lär vi oss hur läget ligger idag...
 Huffington Post (2013), “just 20 percent of Americans — including 23 percent of women and 16 percent of men — consider themselves feminists.” On the other hand, 82 percent “believe that men and women should be social, political and economic equals.”

...samt hur det såg ut förr i tiden:

“Numerous opinion polls throughout the suffrage campaign continued to find the majority of women not wanting a vote” (TheSuffragettes.org). State anti-suffrage organizations in America were “staffed and run by women,” their memberships “overwhelmingly female,” and the role of men “marginal” (NebraskaStudies.org). The leading national anti-suffrage organizations, — the National Association Opposed to Woman Suffrage (NAOWS) in the US and the Women’s National Anti-Suffrage League in Britain, — were founded and run by accomplished women like Josephine DodgeMary Augusta Ward and Gertrude Bell. 

(Jag rekommenderar att ni läser hela artikeln, även om jag bara behöver dessa punkter för den poäng jag gör här)

Försöker vi dra en linje mellan då och nu, så ser vi att det är en minoritet gnälliga personer på vänsterkanten som sakta  men säkert pushat agendan, en bit i sänder. När en uppsättning mål är uppnådda dyker det automatiskt upp en ny uppsättning, då "jämställdhet" "allas lika värde" och liknande inte kan existera hos levande, tänkande varelser. Samtidigt lyckas man ständigt få "högern" att be om ursäkt för att man någonsin varit till höger om det status quo som för tillfället är gällande.

Jag tror att ett problem här är högerns dragning mot "eviga värden", vilka gör att man vill hitta en perfekt jämvikt. Samtidigt missar man att samhällskrafterna, för den sakens skull, inte snällt kommer att rada upp sig på varsin sida av just den punkt man själv resonerat sig fram till. Det fungerade när man kunde hota med skärselden, men nu för tiden måste man vara proaktiv och faktiskt uppdatera sina argument.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar