Nej till jämställdhet

Nobody is equal to anybody. Even the same man is not equal to himself on different days.

-    Thomas Sowell

En liten uppmaning till alla som tycker att feminismen inte följer sin egen logik.

Begreppet jämställdhet är fullständigt meningslöst, eftersom det dels är fantastiskt luddigt, dels förmodligen är omöjlig i de flesta definitioner man lyckas konkretisera. Beroende på hur man mäter så finns det alltid mer att göra, vilket innebär att diskursen snarare handlar om att samla politiskt momentum än någon slags logisk-empiriskt sanningssökande*. Genom att kräva mer jämställdhet av feminister ger ni dem bara mer glöd i sin eviga kamp mot verkligheten.

Nedan vill jag kort visa hur "jämställdhet" är 1) omöjligt, 2) skadligt för relationerna mellan könen och 3) dumt att yttra ens i retoriska syften.

Om vi börjar med den första punkten så kan vi ju först och främst notera att "allas lika värde" är omöjligt, då värde kommer av subjektiva värderingar. Visst skulle du kunna påstå att du värderar alla människor på jorden lika mycket, men då skulle du ljuga. Fast "jämställdhet" verkar ju främst handla om utfall i den verkliga världen, oavsett om man åsyftar juridiska-, ekonomiska eller andra typer av utfall. Kan man hitta något vettigt där?

Exempel: Löner
Män tjänar i snitt mer än kvinnor. Kontrollerar man för en rad faktorer minskar skillnaden, men den försvinner inte helt. Det beror på att alla anledningar till att en arbetsgivare är villig att betala ut lön inte går att definiera nog rigoröst. För att få fullständig jämställdhet på det här fältet skulle man behöva instifta ett statligt löneprogram med tydligt definierade kriterier för alla lönenivåer i alla yrken. Det här är säkerligen ett drömscenario för vissa autister, men för majoriteten av befolkningen skulle det nog vara ett jävla aber.

Exempel: Straff
Lagen är i stor utsträckning könsneutral. Trotts detta får kvinnor i snitt lägre straff än män för samma brott. Det här beror på att folk i gement har en genetiskt inprogrammerad drift att vara mer beskyddande mot kvinnor. För att få utfallet jämställt skulle man därför behöva göra lagen ojämställd.

Exempel: Vårdnad av barn
Barn är beroende av moder i början av sina liv. Därför har kvinnan en klar fördel i vårdnadstvister. Ska man ha "rättvisa" här måste man ha ett stat som lägger sig i en väldans mycket mer av folks privatliv.

Den enda vinnaren i det här spelet är den ständigt expanderande staten.

När det kommer till den andra punkten, bygger den mycket på observationer från Flashbacks feministforum, som är hyfsat mansdominerat, och diverse "manosphere" och "mansrätssaktivistiska"(MRA/MRM) bloggar. Det som slår en där, är att mycket kvinnoförakt verkar uppstå av att män får det inbankat att kvinnor är precis som dem, för att sedan upptäcka att kvinnor inte lyckas leva upp till deras manliga ideal. Med detta syftar jag på de speciella roller som män kommit att fylla i vår evolutionära historia; egenskaper vi därför värderar hos män. Muskelstyrka är väl det som först kommer upp i tanken, vilket de flesta lärt sig att ignorera, då det är en såpass uppenbar skillnad. Värre är det med de subtila egenheter som kommer med våra instinkter.

Kvinnor har historiskt varit mer beroende av gruppen för att klara sig. Det leder till att de uppvisar en högre grad av konformism, men även att de generellt är bättre på att ta hand om folk. Män är i högre grad utbytbara, vilket ger högre risktagande och högre självständigt tänkande.

Män har även en slags heder som går ut på att inte visa sig svag. Att visa sig svag är att öppna för attacker från utomstående, så vi föraktar instinktivt svaghet i både oss själva och i andra män. En man som behöver hjälp är gruppen till last, samtidigt som det inte finns någon garanti för att han kommer visa sig värdefull i ett senare skede. Kvinnor kommer å andra sidan alltid att behövas, på grund av att de för gruppens gener vidare, så ifall de visar upp sina svagheter är det bara positivt. Därför väcker kvinnor våra beskyddarinstinkter, då varje kvinna varit såpass viktig för gruppens fortlevnad.

Män som tagit det här med jämställdhet lite för seriöst, är oförstående för dessa mekanismer, och tycker det är "orättvist" att kvinnor inte behöver bevisa sitt värde i samma utsträckning.

("Som om att föda barn inte är en prestation". Förmodligen verkar även en liknande dynamik för att skapa en del förakt mot män, men jag har inte beblandat mig nog med feminister för att kunna uttala mig med samma säkerhet här)

Så kommer vi fram till den tredje punkten; varför användande av begreppet jämställdhet är dumt ur en rent retorisk synvinkel:

Jag har tidigare nämnt sekulära trosbekännelser. Det här är definitivt ett sådant fall. Då ordet jämställdhet inte har särskilt väldefinierat innehåll, är dess huvudsakliga syfte snarare att signalera grupptillhörighet**. I det här fallet feministisk grupptillhörighet. Genom att använda ordet signalerar du att du vill tillhöra gruppidentiteten "feminister" (eller den bredare gruppen "rättrogna människor som följer utbildningsväsendets gospel"); en sublimt kommunicerad längtan att bli accepterad in i gemenskapen. Det i sin tur implicerar att det är feminister som representerar den normala, sunda och balanserade samhällssynen, vilka har makten att godkänna eller avfärda dig. Utgångspunkten blir att det är du som ska bevisa att du är värdig. Inte bevisa dina påståenden, utan snarare bevisa att du är lojal och inte hyser några orena tankar i smyg.

Vidare så förstärker användandet av ett ord som referens till "det goda", hur folk uppfattar ordet: Varje gång du bedyrar att du är för jämställdhet, förstärks makten ordet har över åhörarnas sinnen. Nästa gång det nämns, kommer det förmodligen inte från din mun.

*Byggandet av momentum är förvisso huvudmålet för alla politiska debatter, men på den här bloggen sysslar vi främst med att lägga solida grunder, fria från memetiskt skräp.
**Obligatorisk läsning

Kryptoanarkism i New York Times

Artikeln är förutsägbart skeptisk, men bara att sådana här idéer sprids är en oerhörd vins för alla som inte uppskattar dagens stater.

In a nutshell, Mr. Srinivasan, a computer scientist and co-founder of the genomics company Counsyl, told a group of young entrepreneurs that the United States had become “the Microsoft of nations”: outdated and obsolescent. When technology companies calcify, Mr. Srinivasan said, you don’t reform them. You exit and launch your own. Why not do so with America?

Men istället för låta katedralens (eller "pappersbältets") huvudsakliga propagandaorgan sila budskapet, tycker jag man borde lyssna direkt på vad han har att säga.

transcript

Kulturell utveckling eller degeneration?

Med all vår tekniska utveckling blir det lätt anta att vi går en väldigt ljus framtid till mötes. Det hela är en del av den progressiva, linjära, historiesynen, där mänsklighetens historia har en tydlig riktning. Tillämpar man däremot en lite mer cyklisk historiesyn, ser man snabbt att mänskligheten har haft sina upp- och nedgångar. Civilisationer har sprungit upp, drivna av nya teknologier, för att sedan stagnera och slutligen förfalla. Utvecklingen i teknologi har stött på något hinder, en mystisk motkraft som tycks växa som en svans till teknologin, för att till slut överväldiga den.

En möjlig förklaring är att innevånarnas "moraliska karaktär" degenererar, men exakt hur skulle det i så fall gå till? Jag är ingen expert på historia, men jag tänkte visa på ett mönster som går att betrakta i dagens samhälle.

För att ni bättre ska förstå mönstret, tänkte jag först introducera ett koncept för att kategorisera olika evolutionära strategier, kallat r/K-selektion. Enkelt kan man förklara det som att r-selektion ger en hög mängd avkomma, samt liten investering i uppfostran, medan K-selektion är det omvända. r-selektion kännetecknas av opportunistisk fortplantning, större svängningar i populationens storlek, samt lägre social organisation, medan det omvända gäller för K-selektion. Generellt främjas r/selektion av instabila miljöer, där ingen hållbart strategi för att investera i avkomman har kunnat utvecklas.

r/K-dikotomin finns även hos människor, då vår fortplantningsstrategi kan variera beroende på omständigheter. Tack vare våra stora skallar och långsamma mognad krävs det en hel del investering i att skydda havande och ammande kvinnor, men för en man finns fortfarande en möjligheten att skaffa en väldans massa barn med olika kvinnor. Kvinnan står därför inför ett val: skaffa en man som kommer hjälpa till med skydd och resurser under barnens uppfostran, eller en man som kan ge henne väldigt attraktiva söner, vilka kommer sprida vidare hennes gener i en väldigt hög utsträckning, men som själv även har barn med andra kvinnor.

Så, hur är det här relevant för en eventuell "degeneration" av dagens samhälle? I nutid är den svarta befolkningen i USA ett väldigt intressant studieobjekt. Där är det mönster jag vill visa på lite längre gånget, så feedback-loopen blir tydligare:

1. Uppmuntran av "självständiga kvinnor" + välfärdsstat
2.  Kvinnor drar sig mot "toppskiktet" av män (rent attraktionsmässigt, då försörjningsförmåga spelar mindre roll)
3.  Män fokuserar på att hamna i detta toppskikt istället för att bygga något långsiktigt (hyper-maskulinism á la gangsterkultur)
4. Ungar tar efter, då de inte har några fäder att se upp till. Åter till punkt 2...

Eftersom det handlar om en feedback-loop, snarare än en enskild händelse, blir effekterna tydligare för varje generation. Nuläget beskrivs bra här.

Effekten av punkt 1 är delvis beroende av hur stor chans man har att skaffa en signifikant bättre materiellt väldstånd genom att jobba. Eftersom möjligheterna är mindre för svarta (oavsett om det handlar om biologi, kultur eller "strukturell rasism") , blir effekten av välfärdsstaten större hos denna grupp.

Punkt 2 är ett helt fält för sig själv, som jag förmodligen kommer utforska vidare. Vad jag kan säga just nu är att "dominans" tycks vara viktigare för mäns sexuella marknadsvärde än utseende, samt att kvinnor dras till män som andra kvinnor dras till. Det senare är inte enbart en effekt av att attraktivare män drar till sig fler kvinnor, utan bara själva vetskapen om att en man eftertraktas av andra kvinnor gör honom mer attraktiv.

Punkt 3 tycks vara en uppenbar effekt om man ser till vad svart kultur har utvecklats till. Dock kan graden av kausalitet inte bestämmas med exakthet, då det även finns andra orsaker.

Punkt 4 handlar om normalisering. Tabun för "slampighet" försvinner för den nya generationen, samtidigt som pojkars manliga förebilder i högre utsträckning finns utanför hemmet.

Man skulle kunna argumentera för att det är ett fenomenen som är väldigt specifikt för just svarta i USA, men den lösa polygamin tycks även breda ut sig i norden.

Utvecklingen går mot allt fler barnlösa män, anser hon efter att ha studerat SSB:s befolkningsstatistik från 2000. - En fjärdedel av alla 40-åriga norska män har inga egna barn. Barnlösheten ökar mycket mer än för kvinnor, säger Skrede och tillägger att andelen män som har barn med flera kvinnor ökat lika tydligt. År 2000 hade bara sju procent av de 60-åriga männen barn med flera kvinnor. Andelen bland 45-åriga män låg på tolv procent.

Att svenska män blir mer antisociala (punkt 3) på grund av den här skiftningen är knepigt att bevisa. Invandringen påverkar exempelvis inte bara statistiken, utan har även ett kulturellt inflytande. Dock skulle man kunna undersöka skolresultat, hur många som läser vidare (påverkas dock av vår galna utbildningspolitik), korruptionsgrad och liknande faktorer som kan visa huruvida vi män investerar i en gemensam framtid. En översikt, som delvis berör detta, är Bo Rothsteins artikel 'De som inte har, inte älskar och inte är'.

The Story Of Hip Hop And The Crack Generation

Jag sitter och filar på ett inlägg om "degeneration". För att ge lite bakgrund såväl som ett vidare perspektiv skulle jag vilja rekommendera en dokumentär. Planet Rock: The Story Of Hip Hop And The Crack Generation handlar, som titeln antyder, om samspelet mellan hiphop och den knarklangarkultur som dök upp i och med introduktionen av crack.

Konservatismens dialektiska analfabetism

Dialektik är ett sätt att betrakta samhällelig debatt, samt dess utveckling. Det hela startar med att man har en tes, som representerar status quo i folks uppfattning. Denna tes är med nödvändighet imperfekt, vilket ger upphov till en antites. Antitesen består av de relevanta observationer som tycks motsäga tesen. Från konflikt och förening och en massa tjaffs fram och tillbaka mellan tes och antites föds sedan syntesen; den nya uppdaterade världsbilden.

Problemet med konservatismen är att den inte verkar ha begripit den här processen. Den är inte proaktiv, vilket gör att vi ständigt har en glidning av den politiska jämvikten. Ser man på det dialektiskt så hamnar alltid antitesen till vänster om status quo, eftersom konservativa aldrig producerar någon egen antites. Det är ungefär som att ställa upp i dragkamp, men vägra luta sig, för att man är såpass bekväm på den punkten man vid tillfället råkar stå.  Man spelar hela tiden på vänsterns villkor, i deras begreppsvärld, och har därför fullt sjå med att försvara sig.

Ett exempel för att demonstrera processen kan dras ur feminism. Från Radish Magazine lär vi oss hur läget ligger idag...

 Huffington Post (2013), “just 20 percent of Americans — including 23 percent of women and 16 percent of men — consider themselves feminists.” On the other hand, 82 percent “believe that men and women should be social, political and economic equals.”

...samt hur det såg ut förr i tiden:

“Numerous opinion polls throughout the suffrage campaign continued to find the majority of women not wanting a vote” (TheSuffragettes.org). State anti-suffrage organizations in America were “staffed and run by women,” their memberships “overwhelmingly female,” and the role of men “marginal” (NebraskaStudies.org). The leading national anti-suffrage organizations, — the National Association Opposed to Woman Suffrage (NAOWS) in the US and the Women’s National Anti-Suffrage League in Britain, — were founded and run by accomplished women like Josephine Dodge, Mary Augusta Ward and Gertrude Bell. 

(Jag rekommenderar att ni läser hela artikeln, även om jag bara behöver dessa punkter för den poäng jag gör här)

Försöker vi dra en linje mellan då och nu, så ser vi att det är en minoritet gnälliga personer på vänsterkanten som sakta  men säkert pushat agendan, en bit i sänder. När en uppsättning mål är uppnådda dyker det automatiskt upp en ny uppsättning, då "jämställdhet" "allas lika värde" och liknande inte kan existera hos levande, tänkande varelser. Samtidigt lyckas man ständigt få "högern" att be om ursäkt för att man någonsin varit till höger om det status quo som för tillfället är gällande.

Jag tror att ett problem här är högerns dragning mot "eviga värden", vilka gör att man vill hitta en perfekt jämvikt. Samtidigt missar man att samhällskrafterna, för den sakens skull, inte snällt kommer att rada upp sig på varsin sida av just den punkt man själv resonerat sig fram till. Det fungerade när man kunde hota med skärselden, men nu för tiden måste man vara proaktiv och faktiskt uppdatera sina argument.

Vit flykt

Folk som "inte känner igen sig längre" vill ibland byta boplats. Jag tog en titt på SCB för att ta fram de 50 kommuner som har lägst andel personer med "utländsk bakgrund". Gjorde även en jämförelse med befolkningsmängd för respektive kommun.

Tryck här för att se resultatet

Bland de "större" kommunerna finns, Piteå, Skellefteå, Östersund, Övik och Gotland.

Flashbacktråd

Kredibilitetsinflation och felallokering av kapital

Hur kan vi ha expansion i monetär bas, utan att det märks av i konsumentpriser? För att besvara frågan tänkte jag introducera "kredibilitetinflation", som är ett koncept jag blev introducerad till av FOFOA, vilket jag tycker har ett ganska bra förklaringsvärde.

Kapital är inte siffror på ett papper, utan det är verkliga maskiner, kompetenser, lokaler, råvaror etc. Dessa måste vara rätt utformade och vara på rätt plats vid rätt tillfälle för att ha något värde. Ifall det upptäcks att kapitalet måste "ommöbleras" får man en recession, eftersom värdet av kapitalet visar sig vara lägre än man tidigare trott. Resurser måste avsättas för att fixa omallokeringen av kapital, vilket gör att man får mindre över till andra syften.

Finanssektorns uppgift är att ta vara på folks resurser genom att allokera dem effektivt. Haverier tyder på att man har misslyckats med allokeringen, vilket i en sund marknad borde innebära att man blir fråntagen sina möjligheter att allokera kapital. Det är så en marknad måste fungera, annars kan felallokeringen fortsätt växa ända tills det inte finns några resurser kvar. Förtroendet måste förtjänas.

Här kommer centralbanken in. Genom att tillföra marknaden artificiellt förtroende, i form av likviditet (och löften om likviditet), skjuter man upp uppvaknandet om att kapitalet är felallokerat.

Sedan 80-talet har centralbankers expansion av penningmängden lett till inflation i finansiella instrument, snarare än i konsumentpriser. Centralbankens funktion som stoppkloss mot bankkollapser har lett till kredibilitetsinflation. Med andra ord litar folk mycket mer på de finansiella instituten än vad de hade gjort på en marknad utan centralbanker. Folk lämnar över sina besparingar till finansindustrins spelare, utan vidare eftertanke, och förväntar sig att framtidens avkastning och priser på tillgångar (som aktier och hus) alltid kommer vara högre än dagens. Vad det i sin tur leder till, är att finansindustrin - befriade från marknadens tillbakahållande skepsis - blir korrumperad och börjar fokusera på att blåsa-, snarare än hjälpa kunder. Felallokeringen ökar, men täcks över med billiga krediter. Samtidigt försöker politiker hålla de värsta felinvesteringarna i schack med hjälp av regleringar, men då de agerar utifrån imperfekt information blir det mest bara halvmesyrer, som samtidigt får en massa oförutsedda negativa effekter.