Nobody is equal to anybody. Even the same man is not equal to himself on different days.
- Thomas Sowell
En liten uppmaning till alla som tycker att feminismen inte följer sin egen logik.
Begreppet jämställdhet är fullständigt meningslöst, eftersom det dels är fantastiskt luddigt, dels förmodligen är omöjlig i de flesta definitioner man lyckas konkretisera. Beroende på hur man mäter så finns det alltid mer att göra, vilket innebär att diskursen snarare handlar om att samla politiskt momentum än någon slags logisk-empiriskt sanningssökande*. Genom att kräva mer jämställdhet av feminister ger ni dem bara mer glöd i sin eviga kamp mot verkligheten.
Nedan vill jag kort visa hur "jämställdhet" är 1) omöjligt, 2) skadligt för relationerna mellan könen och 3) dumt att yttra ens i retoriska syften.
Om vi börjar med den första punkten så kan vi ju först och främst notera att "allas lika värde" är omöjligt, då värde kommer av subjektiva värderingar. Visst skulle du kunna påstå att du värderar alla människor på jorden lika mycket, men då skulle du ljuga. Fast "jämställdhet" verkar ju främst handla om utfall i den verkliga världen, oavsett om man åsyftar juridiska-, ekonomiska eller andra typer av utfall. Kan man hitta något vettigt där?
Exempel: Löner
Män tjänar i snitt mer än kvinnor. Kontrollerar man för en rad faktorer minskar skillnaden, men den försvinner inte helt. Det beror på att alla anledningar till att en arbetsgivare är villig att betala ut lön inte går att definiera nog rigoröst. För att få fullständig jämställdhet på det här fältet skulle man behöva instifta ett statligt löneprogram med tydligt definierade kriterier för alla lönenivåer i alla yrken. Det här är säkerligen ett drömscenario för vissa autister, men för majoriteten av befolkningen skulle det nog vara ett jävla aber.
Exempel: Straff
Lagen är i stor utsträckning könsneutral. Trotts detta får kvinnor i snitt lägre straff än män för samma brott. Det här beror på att folk i gement har en genetiskt inprogrammerad drift att vara mer beskyddande mot kvinnor. För att få utfallet jämställt skulle man därför behöva göra lagen ojämställd.
Exempel: Vårdnad av barn
Barn är beroende av moder i början av sina liv. Därför har kvinnan en klar fördel i vårdnadstvister. Ska man ha "rättvisa" här måste man ha ett stat som lägger sig i en väldans mycket mer av folks privatliv.
Den enda vinnaren i det här spelet är den ständigt expanderande staten.
När det kommer till den andra punkten, bygger den mycket på observationer från Flashbacks feministforum, som är hyfsat mansdominerat, och diverse "manosphere" och "mansrätssaktivistiska"(MRA/MRM) bloggar. Det som slår en där, är att mycket kvinnoförakt verkar uppstå av att män får det inbankat att kvinnor är precis som dem, för att sedan upptäcka att kvinnor inte lyckas leva upp till deras manliga ideal. Med detta syftar jag på de speciella roller som män kommit att fylla i vår evolutionära historia; egenskaper vi därför värderar hos män. Muskelstyrka är väl det som först kommer upp i tanken, vilket de flesta lärt sig att ignorera, då det är en såpass uppenbar skillnad. Värre är det med de subtila egenheter som kommer med våra instinkter.
Kvinnor har historiskt varit mer beroende av gruppen för att klara sig. Det leder till att de uppvisar en högre grad av konformism, men även att de generellt är bättre på att ta hand om folk. Män är i högre grad utbytbara, vilket ger högre risktagande och högre självständigt tänkande.
Män har även en slags heder som går ut på att inte visa sig svag. Att visa sig svag är att öppna för attacker från utomstående, så vi föraktar instinktivt svaghet i både oss själva och i andra män. En man som behöver hjälp är gruppen till last, samtidigt som det inte finns någon garanti för att han kommer visa sig värdefull i ett senare skede. Kvinnor kommer å andra sidan alltid att behövas, på grund av att de för gruppens gener vidare, så ifall de visar upp sina svagheter är det bara positivt. Därför väcker kvinnor våra beskyddarinstinkter, då varje kvinna varit såpass viktig för gruppens fortlevnad.
Män som tagit det här med jämställdhet lite för seriöst, är oförstående för dessa mekanismer, och tycker det är "orättvist" att kvinnor inte behöver bevisa sitt värde i samma utsträckning.
("Som om att föda barn inte är en prestation". Förmodligen verkar även en liknande dynamik för att skapa en del förakt mot män, men jag har inte beblandat mig nog med feminister för att kunna uttala mig med samma säkerhet här)
Så kommer vi fram till den tredje punkten; varför användande av begreppet jämställdhet är dumt ur en rent retorisk synvinkel:
Jag har tidigare nämnt sekulära trosbekännelser. Det här är definitivt ett sådant fall. Då ordet jämställdhet inte har särskilt väldefinierat innehåll, är dess huvudsakliga syfte snarare att signalera grupptillhörighet**. I det här fallet feministisk grupptillhörighet. Genom att använda ordet signalerar du att du vill tillhöra gruppidentiteten "feminister" (eller den bredare gruppen "rättrogna människor som följer utbildningsväsendets gospel"); en sublimt kommunicerad längtan att bli accepterad in i gemenskapen. Det i sin tur implicerar att det är feminister som representerar den normala, sunda och balanserade samhällssynen, vilka har makten att godkänna eller avfärda dig. Utgångspunkten blir att det är du som ska bevisa att du är värdig. Inte bevisa dina påståenden, utan snarare bevisa att du är lojal och inte hyser några orena tankar i smyg.
Vidare så förstärker användandet av ett ord som referens till "det goda", hur folk uppfattar ordet: Varje gång du bedyrar att du är för jämställdhet, förstärks makten ordet har över åhörarnas sinnen. Nästa gång det nämns, kommer det förmodligen inte från din mun.
*Byggandet av momentum är förvisso huvudmålet för alla politiska debatter, men på den här bloggen sysslar vi främst med att lägga solida grunder, fria från memetiskt skräp.
**Obligatorisk läsning
Begreppet jämställdhet är fullständigt meningslöst, eftersom det dels är fantastiskt luddigt, dels förmodligen är omöjlig i de flesta definitioner man lyckas konkretisera. Beroende på hur man mäter så finns det alltid mer att göra, vilket innebär att diskursen snarare handlar om att samla politiskt momentum än någon slags logisk-empiriskt sanningssökande*. Genom att kräva mer jämställdhet av feminister ger ni dem bara mer glöd i sin eviga kamp mot verkligheten.
Nedan vill jag kort visa hur "jämställdhet" är 1) omöjligt, 2) skadligt för relationerna mellan könen och 3) dumt att yttra ens i retoriska syften.
Om vi börjar med den första punkten så kan vi ju först och främst notera att "allas lika värde" är omöjligt, då värde kommer av subjektiva värderingar. Visst skulle du kunna påstå att du värderar alla människor på jorden lika mycket, men då skulle du ljuga. Fast "jämställdhet" verkar ju främst handla om utfall i den verkliga världen, oavsett om man åsyftar juridiska-, ekonomiska eller andra typer av utfall. Kan man hitta något vettigt där?
Exempel: Löner
Män tjänar i snitt mer än kvinnor. Kontrollerar man för en rad faktorer minskar skillnaden, men den försvinner inte helt. Det beror på att alla anledningar till att en arbetsgivare är villig att betala ut lön inte går att definiera nog rigoröst. För att få fullständig jämställdhet på det här fältet skulle man behöva instifta ett statligt löneprogram med tydligt definierade kriterier för alla lönenivåer i alla yrken. Det här är säkerligen ett drömscenario för vissa autister, men för majoriteten av befolkningen skulle det nog vara ett jävla aber.
Exempel: Straff
Lagen är i stor utsträckning könsneutral. Trotts detta får kvinnor i snitt lägre straff än män för samma brott. Det här beror på att folk i gement har en genetiskt inprogrammerad drift att vara mer beskyddande mot kvinnor. För att få utfallet jämställt skulle man därför behöva göra lagen ojämställd.
Exempel: Vårdnad av barn
Barn är beroende av moder i början av sina liv. Därför har kvinnan en klar fördel i vårdnadstvister. Ska man ha "rättvisa" här måste man ha ett stat som lägger sig i en väldans mycket mer av folks privatliv.
Den enda vinnaren i det här spelet är den ständigt expanderande staten.
När det kommer till den andra punkten, bygger den mycket på observationer från Flashbacks feministforum, som är hyfsat mansdominerat, och diverse "manosphere" och "mansrätssaktivistiska"(MRA/MRM) bloggar. Det som slår en där, är att mycket kvinnoförakt verkar uppstå av att män får det inbankat att kvinnor är precis som dem, för att sedan upptäcka att kvinnor inte lyckas leva upp till deras manliga ideal. Med detta syftar jag på de speciella roller som män kommit att fylla i vår evolutionära historia; egenskaper vi därför värderar hos män. Muskelstyrka är väl det som först kommer upp i tanken, vilket de flesta lärt sig att ignorera, då det är en såpass uppenbar skillnad. Värre är det med de subtila egenheter som kommer med våra instinkter.
Kvinnor har historiskt varit mer beroende av gruppen för att klara sig. Det leder till att de uppvisar en högre grad av konformism, men även att de generellt är bättre på att ta hand om folk. Män är i högre grad utbytbara, vilket ger högre risktagande och högre självständigt tänkande.
Män har även en slags heder som går ut på att inte visa sig svag. Att visa sig svag är att öppna för attacker från utomstående, så vi föraktar instinktivt svaghet i både oss själva och i andra män. En man som behöver hjälp är gruppen till last, samtidigt som det inte finns någon garanti för att han kommer visa sig värdefull i ett senare skede. Kvinnor kommer å andra sidan alltid att behövas, på grund av att de för gruppens gener vidare, så ifall de visar upp sina svagheter är det bara positivt. Därför väcker kvinnor våra beskyddarinstinkter, då varje kvinna varit såpass viktig för gruppens fortlevnad.
Män som tagit det här med jämställdhet lite för seriöst, är oförstående för dessa mekanismer, och tycker det är "orättvist" att kvinnor inte behöver bevisa sitt värde i samma utsträckning.
("Som om att föda barn inte är en prestation". Förmodligen verkar även en liknande dynamik för att skapa en del förakt mot män, men jag har inte beblandat mig nog med feminister för att kunna uttala mig med samma säkerhet här)
Så kommer vi fram till den tredje punkten; varför användande av begreppet jämställdhet är dumt ur en rent retorisk synvinkel:
Jag har tidigare nämnt sekulära trosbekännelser. Det här är definitivt ett sådant fall. Då ordet jämställdhet inte har särskilt väldefinierat innehåll, är dess huvudsakliga syfte snarare att signalera grupptillhörighet**. I det här fallet feministisk grupptillhörighet. Genom att använda ordet signalerar du att du vill tillhöra gruppidentiteten "feminister" (eller den bredare gruppen "rättrogna människor som följer utbildningsväsendets gospel"); en sublimt kommunicerad längtan att bli accepterad in i gemenskapen. Det i sin tur implicerar att det är feminister som representerar den normala, sunda och balanserade samhällssynen, vilka har makten att godkänna eller avfärda dig. Utgångspunkten blir att det är du som ska bevisa att du är värdig. Inte bevisa dina påståenden, utan snarare bevisa att du är lojal och inte hyser några orena tankar i smyg.
Vidare så förstärker användandet av ett ord som referens till "det goda", hur folk uppfattar ordet: Varje gång du bedyrar att du är för jämställdhet, förstärks makten ordet har över åhörarnas sinnen. Nästa gång det nämns, kommer det förmodligen inte från din mun.
*Byggandet av momentum är förvisso huvudmålet för alla politiska debatter, men på den här bloggen sysslar vi främst med att lägga solida grunder, fria från memetiskt skräp.
**Obligatorisk läsning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar